| Ur bloggen Biology & Politics, 20 februari 2009: På besök i "Leninbadet" i Varberg Den gångna veckan var det sportlov för skoleleverna i Lunds Kommun. Min hustru och jag är dock inga skidfantaster, men vi ville ändå göra någonting med vår dotter, vars klasskamrater åkte iväg till bl. a. de svenska fjällen. Min kära hustru föreslog då att vi skulle åka till Varberg ett par dagar, bl. a. för att titta på Bockstensmannen på Varbergs Fästning och samtidigt besöka Leninbadet. Leninbadet? Ja, du läste rätt: I Varberg finns det en rätt så exakt kopia av det berömda Leninbadet i S:t Petersburg, där den ryske revolutionsledaren brukade tvaga sig. Historien om Leninbadet i Varberg är rätt så osannolik - men helt sann. Lenibadet har byggts upp i källaren till Hotell Gästis av dess något excentriske ägare Lasse Diding. Lasse Diding är något så ovanligt som en framgångsrik företagare, entreprenör, och enligt egen utsago - kommunist och revolutionär. Lasse Diding har tagit initativ till Jan Myrdal-sällskapet, som ska utdela ett pris varje år till en "olydig författare" i Jan Myrdals anda. Leninbadet i Varberg har blivit en succé - och har prisats av såväl inredningsgurun Ernst Kirschsteiger som ärkemaoisten Jan Myrdal (jag föreställer mig att den korpulente Jan Myrdal med sina stora mustascher måste vara tämligen valrosslik när han vältrar sig i badet!). Men även de politiskt blåa kommunpolitikerna i Varberg gillar Leninbadet och är stolta över Gästis och Varbergs framgångsrike entreprenör och företagare Lasse Diding. En intressant politisk symbios mellan rött och blått, minst sagt. Lasse Diding blev faktiskt "Årets Företagare" i Varberg för sina insatser med att skapa detta minst sagt originella hotell som ofta är fullbokat. Själv avnjöt jag såväl bubbelpoolen som ångbastun i en oerhört vacker omgivning av blått kakel på väggarna. Personligen är jag rätt så tveksam till Lenins auktoritära ledarstil och jag föredrar nog Karl Marx, som dock också fanns representerad i form av en liten byst. Det var synnerligen trivsamt att höra klassiska progglåtar av Mikael Wiehe, Björn Afzelius och "Blå Tåget" ur högtalarna när man badade. Jag rekommenderar verkligen ett besök på Leninbadet för såväl de som betraktar sig som marxister eller socialister men även för de som inte gör det. Jag tror nämligen att även anarkister, syndikalister, socialdemokrater, liberaler och borgerliga sympatisörer också mår bra av att bada. Det är absolut heller inget tvång att gilla Lenin för att besöka Gästis och Leninbadet. Och det är dessutom betydligt billigare att åka till Varberg en helg än att ta sig till Ryssland.Gillar man inte Mao Zedong eller Che Guevara, som finns i form av tavlor på några av väggarna i hotellet, kan man ju blunda när man går förbi. Eller helt enkelt välja att titta på någonting annat. Hotellets väggar pryds av diverse tavlor med allehanda kitschiga motiv, inkluderande socialrealistiska propagandaplanscher från Sovjetunionen samt knubbiga änglar och andra kristna motiv. Det är svårt att ta allting på allvar, och jag misstänker att Lasse Diding har hängt upp en del av motiven med lite av en glimt i ögat. De flesta gäster, inklusive jag, verkar också vara med på noterna. Leninbyster och sovjetisk socialrealism är nämligen oerhört fascinerande, i all sin propagandistiska kitschighet. Och nog har det väl gått tillräckligt lång tid sedan Sovjetunionen brakade samman (1991!) för att man ska kunna driva litegrann med det som varit? Själv har jag inte ändrat min uppfattning om Lenin i grunden. Lenin var onekligen en historisk viktig gestalt under 1900-talet som man idag bör kunna diskutera någorlunda kritiskt och lidelsefritt, utan att ägna sig åt vare sig okritisk hjältedyrkan eller demonisering. Lenin drog Ryssland ur Första Världskriget och räddade därmed tusentals, om inte tiotusentals liv från att skickas till slakt vid krigsfronten. Lenin störtade också ett groteskt tyranniskt tsarvälde i en genuin folklig resning. En resning som hade skett förr eller senare, med eller utan Lenin och Bolsjevikerna. Oktoberrevolutionen 1917 var alltså en genuin folklig revolt, och inte den statskupp som högerorienterade historiker som Anne Applebaum propagandistiskt har försökt beskriva revolutionen som. Lenins analyser av imperialismen som kapitalismens högsta stadium förefaller mig också tämligen giltiga än idag. Lenin som analytiker var dock troligen betydligt bättre än Lenin som politisk ledare för Ryssland. Lenin och Bolsjevikerna hade ju endast stöd av c. a. en fjärdedel av Rysslands befolkning i de fria val som följde efter Oktoberrevolutionen. Den från början breda revolutionen, som innefattade inte bara Bolsjevikerna utan även Socialrevolutionärerna (60 %), och många andra socialistiska och anarkistiska grupperingar smalnade av när Lenin samlade all makt runt Bolsjevikerna och så småningom förbjöd alla övriga politiska partier. Där förlorade Oktoberrevolutionen en stor del av sin legitimitet och grunden lades till det auktoritära styre som sedan förfinades till fulländning under Joseph Stalin. Lenin kanske bör ses som den Ryska Revolutionens Ayatollah Khomeiny: ledare för en historiskt nödvändig revolt mot ett föråldrat och auktoritärt styre (Shahen av Iran i Khomeinys fall, Tsaren i Lenins fall). Såväl Lenin som Khomeiny tvekade inte att göra sig av med de revolutionärer som inte ville dansa efter de självutnämnda nya ledarnas pipa. Lenin har följdaktligen senare hårt kritiserats för sin auktoritära politik, inte bara av liberaler och borgerliga historieskribenter, utan även av dåtida socialister som den legendariska tyska revolutionären Rosa Luxemburg och i modern tid även av kommunistpartiet i Venezuela, ett nutida parti som ju befinner sig i en revolutionär situation idag som i många avseenden skiljer sig från Ryssland 1917. Dagens kommunister och socialister gör nog klokt i att inte okritiskt hylla Lenin och istället försöka dra lärdom av dennes misstag. Även om en del hopplösa fall dessvärre aldrig verkar lära sig. Erik Svensson |